Att leva med en gammal hund är speciellt. I bakhuvudet gror
det att ens tid tillsammans kanske snart är över och samtligt vill man göra det
bästa och mesta av den tid man har kvar. Personligheten ändras till viss del.
De hör vad de vill och gör vad de vill. Detta leder till många skratt och
ibland frustration J.
Men mest är det charmigt. Ena dagen gör de lydnadsmoment perfekt och ena dagen
är det precis som om man aldrig har gjort det förut. Men ändå försöker de efter
bästa förmåga och är lika glada för det. Baily har alltid antagit vaktrollen i
hemmet och har hållit koll på ytterdörren. Nu kommer hon mest hela tiden och
vill ha gos, väldigt angenämt. Närheten med matte har blivit mer och mer
viktigt. På nätterna vankas det ibland. Det är väldigt jobbigt då man ständigt
ligger på spänn för att höra att allt är bra. Man vill ju att de ska må bra.
Jag tror på att hålla gamla hundar aktiva. Så länge Baily
orkar med så får hon träna lydnad och skogsträning varje gång vi är iväg. Det
är bara att anpassa träningen efter dagsformen. Viktigast är att hon känner sig
prioriterad och får ha kul. Sedan kan man strunta i detaljerna. En ganska rolig
form av hundträning faktiskt. Sedan är det extra roligt när träningskamraterna
lägger lite extra vikt vid den gamla hunden och får den att känna sig speciell.
Bara för att man inte tävlar längre behöver inte träningen vara mindre viktig.
13 år i april är inte illa!
Min älskade Baily är och förblir min första cattledog och
har en speciell plats i mitt hjärta. Hon är hunden som alltid har glimten i
ögat och är den som alltid vill jobba. Bailybus är den vackraste vackraste, på
alla sätt och vis!
Baily och jag myser i soffan!